Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Kräver islam ett världsomspännande kalifat?
Texterna tillkännager efterträdare och kräver rättvisa och samråd: de förskriver varken en unik statsform eller världens erövring. Kalifatet är en historia om styrelse, inte en pelare av tron.
Nej som trosartikel: texterna fastställer principer för styrelse (rättvisa, samråd, lydnad mot den etablerade makten) utan att förskriva en unik statsform.
Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) tillkännagav efterträdare och gav regeln för deras utnämning (al-Bukhari 3455), Koranen befaller lydnad mot "dem bland er som har auktoritet" (Koranen 4:59) och samrådet: "de fattar beslut i samråd med varandra" (Koranen 42:38). Den islamiska historien har känt kalifat, emirat och sultanat: ingen pelare av tron beror på dem.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidCorpuset tillkännager en efterföljd och ger dess regel: "Israels barn leddes av sina profeter: varje gång en profet dog efterträddes han av en annan; och det finns ingen profet efter mig, men det kommer att finnas efterträdare, och de kommer att vara många"; på frågan om vad man ska göra: håll den förstes trohetsed och därefter den nästes, ge dem deras rättigheter, ty Gud kommer att fråga dem om det de förvaltat (återgiven av al-Bukhari 3455).
Koranen fastställer principerna: lydnad mot "dem bland er som har auktoritet" med uppenbarelsen som skiljedomare vid tvist (Koranen 4:59), och samrådet om de gemensamma angelägenheterna (Koranen 42:38). En annan rekommenderad hadith sammanfattar hela metoden: håll er till Sunna och de rättledna kalifernas väg (återgiven av al-Hakim 329).
Ingen vers och ingen hadith förskriver en unik statsform, en territoriell utsträckning eller en dynasti: Profeten (frid vare med honom) dog utan att utnämna en precis efterträdare och lämnade gemenskapen att välja, vilket den gjorde genom samrådet i Saqifa.
De historiska formerna har varierat: de fyra kaliferna, valda eller utsedda på olika sätt, därefter dynastiska kalifat, emirat, sultanat, kungariken och moderna republiker: århundraden av politisk juridik har behandlat styrelsen som en fråga om rättvisa och gemensamt intresse, aldrig som en för alla tider fastställd tronritual.
Idén om en unik islamisk stat som ska utsträckas över hela världen är en politisk läsning från 1800- och 1900-talet, buren av rörelser som förvandlat en styrelsehistoria till ett erövringsprogram.
Texterna säger motsatsen om målet: freden erbjuds så snart den andra lutar åt den, "Och söker de fred, acceptera den då och förlita dig på Gud." (Koranen 8:61), och Koranen gör folkslagens mångfald till ett kännandets syfte: "Människor! Vi har skapat er från en man och en kvinna och gjort er till folkslag och stammar så att ni ska lära känna varandra." (Koranen 49:13).
Att regera med rättvisa i sitt eget hem är en skyldighet; att "härska över världen" finns i ingen av islams pelare. Sidan islam spred sig med svärdet behandlar erövringanklagelsen, och sidan jihad och terrorism manipulationen av ordet jihad.
För muslimen som medborgare i en modern stat är texternas regel enkel: be, hålla ärlighet, rättvisa, tjäna sin gemenskap, och respektera det skyddande landets lagar, med dess skyldigheter och dess rättigheter (Koranen 4:59).
Frånvaron av ett kalifat upphäver ingen religiös skyldighet: bönen bedjas, fastan fastas, zakaten ges, och tron beror inte på någon regimen. Att reducera islam till ett statsprojekt är 1900-talets aktivisters misstag och deras motståndares, som råkar vara eniga om en karikatyr: texterna talar om rättvisa, om samråd och om fred, sidan kan islam förenas med demokratin? behandlar den allmänna politiska ramen.
Nej: pelarna är bönen, zakaten, fastan, vallfärden och trosbekännelsen, och ingen kanonisk lista nämner en statsform. De klassiska lärda behandlar den rättvisa makten som ett samhälleligt nödvändighetsbehov (fard kifaya: en kollektiv, villkorad skyldighet), inte som ett dogm, och de stora rättskolorna har levt under alla historiska statsformer utan att en enda muslims tro berott på det.
Den gäller väpnad splittring inom en existerande stat: att inte göra uppror mot den etablerade makten och inte skapa en rivaliserande makt medan en auktoritet håller gemenskapen. Den fastställer inte att hela världen ska ha en enda stat: Profeten (frid vare med honom) accepterade själv kungadömen utanför Medina, och hadithen om efterträdarna säger "de kommer att vara många", med regeln om trohet mot den förstes ed, inte ett världsimperium.
Leva sin tro, respektera sitt lands lagar och tjäna rättvisan där han befinner sig: det är exakt Koranens regel om lydnad mot dem som har auktoritet (Koranen 4:59) tillämpad i varje kontext. De stora sunnitiska institutionerna undervisar den utan förbehåll: en perfekt styrelse är inget villkor för tron, och muslimen väntar inte på en regimen för att be, hålla sin ärlighet, uppfostra sina barn och behandla sin granne rättvist. Sidan <a href="/sv/vederlaggningar/vill-sharia-tvinga-sig-pa-vastvarlden.html">vill sharia tvinga sig på västvärlden?</a> behandlar denna ram.