Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Förbjuder islam bilder och konst?
Det verkliga förbudet (bilder av levande varelser med avgudadyrkans syfte), de konster islam lät födas och den samtida divergensen om fotografin.
Islam förbjuder tillverkning av bilder av levande varelser när den härmar skapelsen i sin helhet, som förebyggande åtgärd mot avgudadyrkan: det är regeln i haditherna om bildmakarna. Men detta riktade förbud har aldrig dödat konsten: korankalligrafin, arabesken, arkitekturen (Alhambra, osmanernas moskéer) och det persiska och mogulska miniatyrmåleriet föddes under denna regel.
De lärda divergerar i dag om fotografin, den samtida majoriteten tillåter den. Anklagelsen "islam dödar konsten" förväxlar ett teologiskt förebyggande med en hel civilisation.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidHaditherna om bilderna är entydiga och återkommande: bildmakarna kommer att bestraffas på domens dag och uppmanas att ge liv åt sina skapelser (återgiven av al-Bukhari och Muslim), änglarna går inte in i det hus där det finns en bild. Regeln riktar sig mot taswir: tillverkningen av fullständiga levande varelser, som utger sig för att tävla med skapelsen, en historisk risk i ett Arabien där avgudabilderna var precis det.
Fiqh har härlett grader ur detta: det som är levande och fullständigt är mål, trädet, berget, geometrin är det inte, den avhuggna eller obetydliga bilden är omdiskuterad. Det är ett precist teologiskt förebyggande, inte ett krig mot skönheten.
Långt ifrån att döda konsten ledde tvånget den till höjdpunkter: korankalligrafin blev civilisationens främsta konst, från illuminerade handskrifter till moskéernas friser; arabesken och geometrin smyckade Alhambra, Damaskus moské, Suleiman den store;
den islamiska arkitekturen härskar i världskonstens historia med sina kupoler, sina minareter och sina vattenanläggningar. Och den figurativa konsten försvann inte: det persiska, osmanska och mogulska miniatyrmåleriet målade fullständiga scener i århundraden, i de kungliga biblioteken. Anklagelsen förväxlar kultens förbud med konstens förbud: de muslimska civilisationerna producerade ett av mänsklighetens största estetiska arv under just denna regel.
Fotografin ställer en ny fråga: att fånga en befintlig bild är inte att tillverka en varelse. Den samtida lärda majoriteten tillåter den (ingen konkurrerande skapelse, ingen dyrkans risk), de strikta behåller reservationen för porträtten.
Principen förblir de ursprungligas: att bedöma avgudadyrkans risk hos varje teknik. Skärmarna, filmen, de animerade filmerna kom in i det muslimska livet med samma debatter, och majoritetens praktik följer tillståndet med anständighetens och menings gränser.
Historien ger betydelsen: Kaabas första avgudabilder var bilder, och Koranen definierar Gud som den ende skaparen utan motsvarighet: "Ingenting är honom likt" (Koranen 42:11). Taswirs förbud bevarar denna gräns: människan skapar föremål, Gud skapar livet.
I en värld där statyn blir gud räddar regeln tawhid;
i en värld där fotot förblir ett minne tillåter den lärda divergensen det. Regeln följer risken, det är precis vad en levande lag gör. Sidan islam och vetenskapen kompletterar bilden av vad islam producerar snarare än vad det skulle förbjuda.
Samtidens lärda majoritet tillåter fotografin: den fångade bilden är ingen skapelse som tävlar med Gud, och dyrkans risk är historiskt utdöd. De strikta behåller begränsningen för stora uppstilta porträtt. Divergensen är verklig, dokumenterad, och de båda lägren citerar samma hadither med olika resonemang.
Genom ett dubbelt förebyggande: att respektera förbudet mot bilder av levande varelser och hindra att vördnaden glider från budskapet till mannen. Ett av en konstnär uppfunnet ansikte skulle påstå sig visa den som ingen samtida fotograferade: islam föredrar minnet av gärningarna framför fiktionens bildspråk.
Ja: de ofta figurativa persiska, osmanska och mogulska miniatyrerna tillhör islams arv och ställs ut i världens stora museer. De visar att det religiösa förbudet alltid har samexisterat med konstnärliga praktiker som varierat efter epoker och sammanhang.