Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Finns de sataniska verserna i Koranen?
Ursprunget till berättelserna om "gharaniq", deras förkastande av hadithvetenskapen, den interna motsägelsen med suran Stjärnan, och vad Rushdie populariserade.
Nej: historien om "de sataniska verserna" vilar på berättelser med brutna eller uppfunna kedjor, förkastade av hadithspecialisterna och frånvarande i de autentiska samlingarna. Suran Stjärnans verser har aldrig innehållit någon annan text än den bevarade: "Dessa [avgudar] är bara namn som ni och era förfäder hittat på" (Koranen 53:23). Salman Rushdies roman populariserade affärens namn, aldrig dess bevis.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästidBerättelsen påstår att Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse), angelägen att övertyga sina medborgare, en tid skulle ha erkänt gudinnorna al-Lat, al-Uzza och Manat som förböner, innan han återtog det.
Suran Stjärnans verser nämner just dessa tre namn, men för att rasera dem: "Vad säger ni om al-Lāt och al-ʿUzzā, och Manāt, den sistnämnda av de tre?" följs omedelbart av domen: "Dessa [avgudar] är bara namn som ni och era förfäder hittat på; Gud har inte gett er befogenhet till det." (Koranen 53:23). Kapitlets fortsättning är den hårdaste avgudaförkastelsen i hela Koranen: historien förutsätter en kompromiss som texten själv, i sina närliggande verser, förbjuder.
Berättelserna om "gharaniq" finns inte i någon av de två autentiska samlingarna, inte heller i de Sunaner som grundar lagen: de dyker upp i sena kommentarsamlingar, med brutna kedjor, okända återgivare eller överförare kända för att skjuta in källlösa anekdoter.
Hadithvetenskapen, som klassat hundratusentals berättelser genom kedjornas granskning, har förkastat dessa rapporter: det är disciplinens mästares konsensus, och dagens forskare som söker dem i den autentiska korpusen finner inte deras spår.
Affären förutsätter en textförändring mitt i det fientliga Mekka: materiellt omöjligt.
Varje uppenbarad vers memorerades på stället av dussintals kamrater och reciterades offentligt, i en stad av svurna fiender som hade betalat för ett bevis på förfalskning. Mekkas memorerare reciterade suran Stjärnan precis som den är: sidan har Koranen förändrats? detaljerar massminnets mekanism, och löftet som grundar den: "Det är vi som har uppenbarat denna förmaning, och vi ska sannerligen bevara den." (Koranen 15:9).
Affären låg och sov i samlingarna när 1800-talets orientalister gjorde den till en tes, och när Salman Rushdies roman (1988) gav den dess scennamn. Skandalen lät fiktionen passera för historien: ingen koranisk handskrift, ingen minnesöverföring, ingen autentisk kedja stöder händelsen.
Det är en legend tillverkad av gamla fiender, återvunnen av moderna polemiker och förkastad av den islamiska metoden likaväl som av den seriösa historiska kritiken. Sidan ljög Muhammed? behandlar grundanklagelsen mot hans sanningsenlighet.
Från en isolerad berättelse, frånvarande i de två autentiska samlingarna och i varje obruten kedja, upptagen i sena kommentarsamlingar och därefter förvandlad till legend av 1800-talets orientalister. Hadithvetenskapen, som autentiserar eller förkastar varje berättelse genom sina kedjor, klassade den som grundlös: ingen kamrat överförde den som koranisk text.
Därför att den gav en berömd titel åt en historia som lärdomen redan begravt, och medieskandalen lät fiktionen passera för ett faktum. Den seriösa akademiska världen, även fientlig mot islam, behandlar inte gharaniq som en fastställd händelse: kontroversen var litterär och politisk, inte historisk.
Nej: texten memorerades offentligt av dussintals kamrater under själva uppenbarelsen, vers för vers, reciterad i det fientliga Mekka som omedelbart hade angivit den. En förändring mitt i den offentliga uppenbarelsen är materiellt omöjlig: sidan Koranens bevarande detaljerar denna mekanism.