Varför hugger sharia av tjuvens hand?

Stöldstraffet är ett statligt straff föreskrivet i vers 5:38, inramat av villkor som stänger dörren i de flesta verkliga fall: fullständig bevisning inför en domare (2 vittnen eller ett återkalleligt erkännande), erforderligt minimivärde, frånvaro av tvivel, och återlämnandet av egendomen före beslagtagandet, vilket utplånar straffet enligt juristernas majoritet. Stöld av nöd medför det inte: kalifen Umar gjorde straffet vilande under svältåret. I väst lyder muslimen under sitt lands lag, som föreskriver civilrättsliga påföljder.

Versen, fullständig text

Versen som grundar straffet är unik och uttrycklig: "Om en man eller kvinna stjäl ska ni hugga av deras [högra] hand som ett straff för vad de gjort och som en avskräckande varning från Gud. Gud är allsmäktig, vis." (Koranen 5:38).

Texten läses med sitt närmaste sammanhang: den kommer efter versen som straffar ärekränkningen med 80 ris (Koranen 24:4), i en serie som skyddar samhället genom avskräckande statliga straff. Och den läses med den profetiska metoden: Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) tillämpade själv straffet först efter fullständig bevisning och i frånvaro av varje tvivel, och han förkunnade att strafferna inte tillämpas vid osäkerhet.

De villkor som stänger dörren

De klassiska juristerna omgärdade versen med ett nät av villkor som lämnar få verkliga fall: en etablerad domare, två oklanderliga vittnen eller ett fritt, återkalleligt erkännande, ett minimivärde (nisab) som utesluter de små tjuverierna, fullständig frånvaro av tvivel (regeln "avvärj strafferna genom tvivel", återgiven av at-Tirmidhi och Abu Dawud), och återlämnandet: om tjuven återlämnar godset före beslagtagandet, utplånar rättskolornas majoritet straffet.

Lägg därtill stölden av nöd, vilandeförklarad eftersom staten först måste föda sina medborgare (Umar gjorde straffet vilande under svältåret), och regelns verkliga porträtt framträder: ett statligt avskräckningsstraff, inte en bestraffande rutin.

Vem den gäller: staten, aldrig enskilda personer

Straffet utövas uteslutande av en organiserat samhälles offentliga straffrätt: ingen familj, ingen grupp, ingen enskild person kan utfärda det, och den som vågade göra det skulle själv begå ett brott.

I de verkliga muslimska samhällena är straffet historiskt sällsynt: arkiven från de stora islamiska epokerna visar ett fåtal tillämpningar över århundradena, eftersom villkoren stängde dörren och avskräckningen verkade före verkställandet. Sidan stening i islam visar samma mekanism hos det andra spektakulära straffet, och sidan är sharias straff barbariska? behandlar helheten.

Muslimen i väst

För muslimen, medborgare i ett västerländskt land, är frågan löst genom kontraktet: landets civila lag straffar stöld enligt sina egna regler, och muslimen lyder den fullt ut utan att sin religion begär något annat av honom.

Jämförelsen av resultaten står öppen för de ärliga: de samhällen som hugger av den organiserade banditens hand uppvisar några av världens lägsta nivåer av egendomsbrott, och de som ersatte avskräckningen med en anhopning av fängelsestraff har i årtionden sökt medlen att återfå tryggheten. Den moderna fängelsedebatten tillhör samhällena: den islamiska regeln är fastställd, villkorad och reserverad för den offentliga rätten.