Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Förebådas Muhammed i Bibeln?
Koranen hävdar att Muhammed är omnämnd i de tidigare skrifterna: det är ett koraniskt argument, inte trons grundval. De precisa identifieringarna (Deuteronomium, Johannesevangeliet) är klassiska muslimska läsningar, omdiskuterade och inte obligatoriska.
Koranen hävdar det själv: "Jesus, Marias son, sa: ”Israeliter! Jag är Guds sändebud, [som kommit] till er för att bekräfta Tawrāt, som uppenbarades före mig, och för att ge det glädjande beskedet om ett sändebud som ska komma efter mig, vid namn Ahmed.”" (Koranen 61:6), "den icke läs– och skrivkunnige profeten, som de finner omnämnd hos sig i Tawrāt och Injīl" (Koranen 7:157), och "Och den är sannerligen omnämnd i de tidigare skrifterna." (Koranen 26:196).
De precisa identifieringarna i de nuvarande bibliska texterna är klassiska muslimska läsningar, omdiskuterade, aldrig en trospelare.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästidHävdandet kommer från texten själv, minst tre gånger: förkunnelsen av Issa om en kommande sändebud "vid namn Ahmed" (Koranen 61:6), Profeten "den icke läs– och skrivkunnige profeten, som de finner omnämnd hos sig i Tawrāt och Injīl" (Koranen 7:157), och omnämnandet i "Och den är sannerligen omnämnd i de tidigare skrifterna." (Koranen 26:196). Det koraniska argumentet riktas till skriftfolket som erkänner: ni som känner era skrifter, ni vet vad som är förkunnat: logiken är den profetiska kontinuitetens, inte en jakt på verser.
De muslimska lärda har föreslagit identifieringar: profeten lik Mose, bland israeliternas bröder, vars ord ska läggas i hans mun (Deuteronomium 18:18); tröstaren som Jesus lovar sina lärjungar (Johannesevangeliet 14 till 16), vars namn, läst "Periclytos" (den prisade, översättning av namnet Ahmed), ligger nära manuskriptens "Paraklet"; och Kedars tjänare, Ismaels ättlingar, i Jesaja 42.
Det är gamla, argumenterade och respektabla läsningar: de förblir läsningar, bestridda av de andra traditionerna, och ingen pelare i den islamiska tron beror på dem. Det är Koranen som hävdar förkunnelsen, inte en litterär rekonstruktion.
Det är en dialogbro: Koranen kallar skriftfolket att erkänna vad de redan vet om sina skrifter, och historien om konverteringar längs denna väg finns.
Det är inte trons grundval: den islamiska grunden är den bevarade texten, massöverföringen och Profetens (må Allah ge honom frid och välsignelse) dokumenterade liv, dossiers behandlade på sidorna har Koranen förändrats? och har haditherna hittats på?. Och det är inte heller motsatsen till kopieringsdebatten: sidan är Koranen kopierad från Bibeln? behandlar den symmetriska anklagelsen.
De mest citerade: löftet om en profet lik Mose bland israeliternas bröder (Deuteronomium 18:18), tröstaren som Jesus förkunnar (Johannesevangeliet 14-16, den "Paraklet" som vissa läser som en närstående form av "Periclytos", den prisade), och Kedars tjänare (Jesaja 42). Det är argumenterade läsningar, gamla och respekterade, men omdiskuterade: den islamiska tron vilar inte på någon av dem.
För att traditionerna läser samma texter med sina egna nycklar: den kristne läser Parakleten som den Heliga Anden, juden läser Deuteronomiums profet som Josua. Denna sorts textuell debatt är gammal, hederlig och utan avgörande utgång: just därför bär Koranen själv sitt eget vittnesbörd (Koranen 61:6) och grundar tron på sina egna bevis: texten, dess minne, och Profetens (frid vare med honom) liv.
Nej: tron vilar på den bevarade Koranen, Sunnans massöverföring och Profetens (frid vare med honom) dokumenterade liv. Argumentet om de tidigare skrifterna är en dialogbro och ett tecken bland andra, citerat i Koranen som bevis mot dem som redan kände skrifterna: det berikar dossieret, det grundar det inte. Sidan <a href="/sv/vederlaggningar/har-koranen-forandrats.html">har Koranen förändrats?</a> behandlar den verkliga grundvalen.