Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Ljugde Muhammed?
al-Amin, den pålitlige, före profetian: vad hans fiender sade, Koranens test mot uppfinningen och sanningen om den påstådda taqiyyan.
Nej. Före sitt uppdrag kallade Mekka honom al-Amin, den pålitlige, och hans värsta fiender, tillfrågade av Bysans kejsare, svarade att de inte kände till någon lögn hos honom (återgiven av al-Bukhari).
Koranen fastställer det avgörande testet: om Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) hade hittat på ord i Allahs namn skulle han ha gripits och straffats utan återvändo (Koranen 69:44-46). Den moderna anklagan om taqiyya, en påstådd tillåtelse att ljuga för icke-muslimer, finns inte i sunniislam: den förvanskar en regel om trosdöljande under förföljelse (Koranen 16:106).
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidTrettio år före den första uppenbarelsen hade Mekka redan döpt Muhammed (frid vare med honom) till al-Amin, den pålitlige: hos honom deponerade man sina tillgångar i förtroende, honom valde de stridande stammarna till skiljedomare för att placera den svarta stenen i Kaba. En bedragare förbereder sig i hemlighet;
en profet kommer med ett sanningsrykte redan etablerat av sina motståndare själva. Denna detalj, konstant i Siran, är ingen detalj: en lögn i 23 år på toppen av en stad som känt en sedan barndomen är historiskt omöjlig, och ingen fiende på den tiden har någonsin frambragt det minsta bevis för en vanlig lögn från hans sida.
Koranen underkastar sin egen sanningshalt ett förvånansvärt test: "Och om han hade tillskrivit oss ord vi inte sagt, skulle vi ha gripit honom med kraft och därefter skurit av hans pulsåder" (Koranen 69:44-46).
En religiös lögnens upphovsman kungör inte sin egen avrättning i fall av fusk: den som predikar avstår från världen i 23 år av förföljelse, hunger och mordförsök, och dör utan ansamlad rikedom. Boken lägger till ett andra test, riktat till samtiden: frambringa en jämförbar sura (Koranen 2:23), en utmaning som arabiska språkets mästare, med allt att vinna på att montera den, aldrig besvarade.
Det starkaste beviset kommer från motståndarlägret. Abu Sufyan, qurayshernas ledare i krig mot Profeten (frid vare med honom), kallas till kejsar Herakleios och tillfrågas om mannen: har han ljugit, har han svikit sina åtaganden?
Hans svar, återgivet av al-Bukhari, saknar tvetydighet: vi känner inte till någon lögn hos honom, och han bryter inte sina fördrag. Den svurne fienden, tvingad av sanningen inför Bysans kejsare, intygar den raktighet hos den han bekämpar. Inget dokument från quraysh, ingen fientlig berättelse från tiden motsäger detta vittnesbörd.
Den moderna anklagan tar ett ord, taqiyya, till hjälp för att hävda att muslimen skulle ha rätt att ljuga för icke-muslimer. Fiqhens verklighet är precis: Koranen tillåter döljandet av tron endast under dödligt tvång, med hjärtat förblir troende (Koranen 16:106), och det ljugande talet i krigssituation för att rädda liv, inte för att ta dem.
I fredstid är regeln den motsatta: "den som bedrar hör inte till oss" (Muslim 102), och lögnen räknas bland de värsta synderna. Att förväxla ett skydd för förföljda med en lära i bedrägeri är att inte känna 14 århundraden av sunnitisk jurisprudens. Sidan hatar islam icke-muslimer? behandlar den närstående anklagelsen.
Anklagan om lögn tjänar en funktion: göra varje muslimskt ord oanvändbart. Men den vänds till en enkel historisk fråga: var finns ljugandena?
Den mest dokumenterade biografin i den förmoderna världen (tiotusentals berättelser kontrollerade genom sina överföringskedjor) innehåller varken penningbedrägeri, edsbrytning eller förrådda privata ord. Polemikerna svarar med teorin (taqiyya), fakta svarar med biografin: Mekkas pålitlige behöll sitt namn till slutet.
Nej. Taqiyya som utvecklad lära är shia (de förföljda minoriteternas historia); i sunniislam finns det ingen allmän tillåtelse att ljuga för icke-muslimer. Den koraniska regeln rör muslimen som tvingas uttala otro under tortyr, medan hjärtat förblir fullt av tro (Koranen 16:106): det är ett skydd för livet, inte ett verktyg för vilseledande.
Därför att den gör det möjligt att på förhand diskvalificera varje muslimskt uttalande: säger han fred är det taqiyya; säger han krig är det beviset. Det är en stängd argumentation som aldrig kan falsifieras, det motsatta av ett ärligt debattklimat. Fakta i Muhammeds (frid vare med honom) biografi, kontrollerbara av hans fiender själva, svarar bättre än varje teori.
Ja, samvetsgrant: Hudaybiyyafördraget, dömt som ogynnsamt av hans egna kamrater, hölls till dess att Mekka bröt det. Profeten (frid vare med honom) sade: "den som bedrar hör inte till oss" (Muslim 102), och han utlovade krig först efter ett brutet fördrag eller ett angrepp.