Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Varför förvisades judarna i Medina?
Två förvisningar på 4 år, var och en föregången av ett dokumenterat avtalsbrott under ett öppet krig. Koranen fastställer själv regeln: avtal respekteras så länge de håller, sägs upp öppet vid förräderi.
Förvisningarna av Banu Qaynuqa (år 2) och Banu Nadir (år 4) följde på avtalsbrott under det öppna kriget mot Mekka.
Koranens avtalsregel är uttrycklig: full respekt så länge den andra håller sitt, "Fullgör ert avtal med dem till dess tid löper ut." (Koranen 9:4), och ett klart och deklarerat uppsägande vid förräderi, aldrig lömskt: "Och misstänker du förräderi från ett folk, säg då upp avtalet på lika villkor." (Koranen 8:58). Banu Nadir kapitulerade utan strid: en seger där bytet "kom ni inte över [genom att storma fram] med hästar eller kameler" (Koranen 59:6).
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidMedinafördraget band muslimer, judar och hedningar i ett gemensamt försvar av staden.
Kriget mot Mekka började år 2 med de konfiskationer och deportationer som Mekkas muslimer utsattes för, och varje fraktion i Medina fick välja: fördraget var en ömsesidig försvarspakt, och förräderi under kriget var det yttersta brottet i alla samtidens författningar.
Koranen fastställde regeln som styr alla avtalsfrågor: "Undantagna är de avgudadyrkare ni slutit avtal med och som inte brutit det på något sätt och inte stött någon mot er. Fullgör ert avtal med dem till dess tid löper ut. Gud älskar de gudfruktiga." (Koranen 9:4), och vid befarat förräderi: "säg då upp avtalet på lika villkor. Gud tycker inte om förrädare." (Koranen 8:58).
Banu Qaynuqa, Medinas hantverkare och guldsmeder, bröt efter Badr: Siran återger incidenten med en judisk guldsmed som förolämpade och överfall en muslimsk kvinna på torget, dödad av en muslim, följt av fraktionens väpnade upprustning. Med pakten bruten pågick belägringen i 15 dagar, därefter gick fraktionen norrut med sina ägodelar och sina redskap: ingen avrättning, ingen personlig konfiskation.
Ibn Ishaqs Sira är källan till incidenten; förvisningen i sig är ett konsensus historiskt fakt, förenligt med avtalsregeln i krig.
Banu Nadir, befästa jordbrukare i Medinas omnejd, gick steget längre: Siran återger mordförsöket på Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) med en sten kastad från toppen av en mur under ett diplomatiskt besök. Koranen berättar om affären i suran Utdrivandet: "Det var han som drev ut de otrogna bland skriftens folk ur deras hem vid den första landsförvisningen. Ni trodde aldrig att de skulle ge sig av, och själva trodde de att deras fästningar skulle skydda dem från Gud." (Koranen 59:2).
Efter dagars belägring kapitulerade fraktionen och gick med sina lösegendomar: en seger utan strid, som Koranen understryker: "Och det byte som Gud överlämnade till sändebudet från dem kom ni inte över [genom att storma fram] med hästar eller kameler" (Koranen 59:6). Palmerna som lämnats kvar på platsen höggs under belägringen, ett antaget faktum som till och med kommenterades av diktaren Hassan ibn Thabit (återgiven av al-Bukhari 2326): en krigshandling mot strategiska resurser, inget religionsbrott.
Detta dossier bevisar att Medinas islam tillämpade en offentlig regel: avtal respekterat så länge det håller, krigstida förräderi bestraffat, uppsägning anmäld öppet, proportionerlig sanktion (förvisning, inte avrättning).
Den bevisar ingen religiös förföljelse: judarna som förblev trogna Medinafördraget bodde i Medina under hela Profetens (frid vare med honom) tid, och det är en fraktions krigiskhet, aldrig trosbekännelsen, som utlöste varje affär. Sidan Banu Qurayza behandlar det tredje fallet, en krigsrätt efter en belägring, och sidan Är islam en antisemitisk religion? grundfrågan.
Det fanns underrättelse, belägring och förhandling, ingen överraskning: Koranen kräver att avtalets uppsägning förklaras före varje handling (Koranen 8:58). Banu Qaynuqa utstod en belägring på 15 dagar och gick sedan med sina ägodelar och sina yrkesredskap; Banu Nadir fick dagars belägring, en förhandlad kapitulation och en avresa med sina lösegendomar, på 600 lastade kameler. Straffet för krigstida förräderi var överallt annars döden eller slaveriet: förvisningen med sina ägodelar var en mild option.
Berättelsen om mordförsöket (stenen från taket, uppenbarad för Profeten genom en gudomlig upplysning) kommer från Ibn Ishaqs Sira, med dossierets samstämmighet: Koranen 59:2 berättar om affären som en gudomlig förvisning utan att dölja dess natur, och de senare källorna konvergerar i sak. Förvisningen behövde inte denna berättelse för att vara berättigad: fraktionens fortsatta krigiskhet mitt i kriget räckte enligt avtalsregeln.
De övergivna markerna och palmer tillföll Medinas stat utan strid: Koranen räknar dem till fay', en tillgång som statens chef använder för de behövande, de föräldralösa och resande (Koranen 59:7). Det är ett egendomsövertagande i krigstid, dokumenterat och ramat in, ingen privat plundring: al-Bukhari återger att Umar levde av den varannan år och spenderade resten.