Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Säger islam att kvinnor brister i förstånd och religion?
Hadithen finns och förklarar sig själv: den gäller 2 precisa regler (vittnesmålet i skuldärenden och det kultiska uppehållet under mensen), i ett tal av varning för otack mot maken. Resten av corpuset hedrar kvinnorna som likar i tron.
Hadithen finns, återgiven av al-Bukhari och at-Tirmidhi (2613): "Jag såg att de som brister i förstånd och religion överträffar den eftertänksamma", och den ger själv sina 2 skäl: kvinnornas vittnesmål i nedskrivandet av en skuld (Koranen 2:282), och uppehållet av bön och fastan under mensen.
Det är 2 punktuella rättsregler, inte en värdebedömning: samma Koran förklarar den fulla andliga jämlikheten "De muslimska männen och kvinnorna, de troende männen och kvinnorna ... för alla dessa har Gud berett sin förlåtelse och en storslagen belöning" (Koranen 33:35).
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidHadithen, återgiven av al-Bukhari och at-Tirmidhi (2613), placerar frågan: ett tal till kvinnorna där Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) varnar dem för otack mot maken, och sedan svarar en kvinna som frågar.
Han säger: "Jag såg att de som brister i förstånd och religion överträffar den eftertänksamma", och han förklarar själv: osäkerheten i vittnesmålet i skuldärenden (som Koranen löser genom de två kvinnornas ömsesidiga påminnelse), och uppehållet av bön och fastan under mensen. Texten ger sina egna nycklar: 2 regler av förfarande och gudstjänst, inte en dom över mänskligt värde.
Första fallet: nedskrivandet av skulder. Koranen rekommenderar 2 kvinnliga vittnen när en man inte finns tillgänglig, "om den ena av dem glömmer kan då den andra påminna henne" (Koranen 2:282): en dokumentär försiktighet i en miljö där skriftlig redovisning var ett mansyrke, med en mekanism av ömsesidig påminnelse som just förutsätter förmågan att förstå.
Andra fallet: mensen. Bön och fasta är upphävda under den: ett tillfälligt och ursäktat kultiskt avbrott, aldrig en minskning av tron: Koranen beskriver de troende kvinnorna som bevarare av sin kyskhet och lovar dem "en storslagen belöning" på samma villkor som männen (Koranen 33:35).
Samma Profet (frid vare med honom) befaller offentligt i sitt avskedstal att behandla kvinnorna väl och erinrar om att männen inte äger något av dem som egendom (återgiven av at-Tirmidhi 1163).
Han förklarar den fullständiga andliga jämlikheten vers efter vers: "De muslimska männen och kvinnorna, de troende männen och kvinnorna, de gudshängivna männen och kvinnorna, de sannfärdiga männen och kvinnorna, de tålmodiga männen och kvinnorna, de gudfruktiga männen och kvinnorna, de givmilda männen och kvinnorna, de fastande männen och kvinnorna, de kyska männen och kvinnorna, och de män och kvinnor som ofta minns Gud – för alla dessa har Gud berett sin förlåtelse och en storslagen belöning" (Koranen 33:35).
Och hans eget liv gör Aisha, en kvinna, till islams största rättsliga källa efter Koranen: mer än en fjärdedel av det rättsliga corpuset går via henne.
Traditionens mästare har alltid skiljt det andliga värdet (lika, vers 33:35) från de rättsliga specialiseringarna (kontextbundna). Traditionen citerar erkända kvinnliga jurister ur historien (Aisha, Amra bint Abd al-Rahman, Umm al-Darda);
rättskolorna diskuterar öppet kvinnlig domare utan att någon text fördömer den; och mannens rättsliga företräde i paret (Koranen 4:34) läses som ett ansvar för försörjning, inte en överlägsenhet av väsen. Hadithen om bristerna väger ingenting mot detta dossier: den avgränsar 2 förfaranden i en miljö på 700-talet, och Koranen ger den sina skäl, synliga och begränsade. Sidan två kvinnors vittnesmål behandlar det första fallet i detalj, och sidan anser islam att kvinnor är underordnade? den allmänna frågan.
Nej: versen ger själv den pedagogiska orsaken, "om den ena av dem glömmer kan då den andra påminna henne": det är en dokumentär försiktighetsåtgärd för skulder som stiftades i en miljö där kvinnorna inte drev den skriftliga handeln, inte en intellektuell diagnos. Samma sharia godtar en ensam kvinnas vittnesmål inom andra områden, och hadithen talar själv om ömsesidig påminnelse, inte om oförmåga.
Den dokumenterade islamiska historien är full av dem: Aisha blev en av islams största rättsliga auktoriteter, sultaninnor har regerat (Shajarat ad-Durr, Jemens sultaninnor), och rättskolorna diskuterar öppet kvinnlig domare utan att någon gudomlig regel formellt förbjuder den. Hadithen tar inte bort vare sig tron eller förmågan: den avgränsar 2 punkter i förfarandet.
Eftersom den islamiska metoden inte överger sina texter: den läser dem i sin kontext, med sina interna förklaringar och resten av corpuset. Hadithen ingår i ett tal där Profeten (frid vare med honom) varnar kvinnorna för otack mot maken, som han varnar männen för dålig behandling av dem: hela dossieret är kriteriet, inte en isolerad fras.