Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Kan islam förenas med demokratin?
Samrådet som Koranen påbjuder, trohetskontraktet, institutionerna som begränsade makten, det valdeltagande som lärda idag undervisar om och den ärliga teologiska spänningen.
Nej. Koranen befaller samrådet i ärendena: "de fattar beslut i samråd med varandra" (Koranen 42:38), och Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) rådgjorde med sina följeslagare även mot hans egen till synes givna uppfattning (Koranen 3:159).
Den muslimska historien frambringade oberoende domstolsväsen, reglerade marknader och trohetskontrakt som band härskaren. De samtida akademierna undervisar valdeltagandet som en plikt när det skyddar det gemensamma intresset. Det som förblir i spänning, och islam erkänner det: ingen röst kan förklara tillåtet vad uppenbarelsen förbjuder muslimen i hans personliga liv.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidKoranen definierar den fromma gemenskapen genom ett politiskt drag: "de fattar beslut i samråd med varandra" (Koranen 42:38). Och den befaller Profeten (frid vare med honom) själv, uppenbarelsens innehavare, att rådslå: "rådgör med dem i saker. När du väl har fattat ditt beslut, sätt då din lit till Gud" (Koranen 3:159).
Den högste chefen, den som tar emot Allahs ord, inbjuds att rådgöra för ärendenas skötsel: samrådet är inte en importerad demokratisk eftergift, det är ett koranskt påbud. Profeten (frid vare med honom) praktiserade det till och med till den grad att han ändrade sin slagplan efter följeslagarnas råd (Badr, Uhud).
Makten i islam föds av ett kontrakt: bay'a, den villkorade trogenheten. Abu Bakr utsågs genom notabiliteternas samråd, Umar genom utnämning, Uthman genom en begränsad kommitté, Ali genom Medinas konsensus: ingen gjorde anspråk på makten genom ärftlig gudomlig rätt, och Ali vägrade maktens förmedling när gemenskapen slets sönder hellre än att köpa den med våld.
Kalifen Umar sade offentligt att om imamen avvek skulle man räta upp honom: de styrdas ord till härskaren är ett klassiskt påbud ("jihad med ordet inför tyrannen", överlämnat i samlingarna). Det moderna instrumentet heter val: substansen, samtycket och kontrollen, fanns redan där.
Den klassiska islamiska staten band härskaren genom 3 institutioner: rättvisan, med qaden, utnämnd och oberoende i sin dom, som dömde till och med klagomål mot makten; marknaden, reglerad av muhtasib, som kontrollerade vikter, bedrägerier och priser;
waqf, den fromma stiftelsen som finansierade skolor, sjukhus och broar utanför prinsens budget. Ingen modern absolutism av gudomlig typ: kalifen som föraktade lagen mötte juristernas motstånd. Historien är inte ett paradis (de ärftliga dynastierna etablerade sig redan under umayyaderna, och juristerna kritiserade dem), men läran om makten begränsad av lagen är islamisk i grunden, och den är släkt med det som den moderna demokratin kallar rättsstaten.
Den samtida minoritetsfiqhen, undervisad av Europeiska rådet för fatwa och forskning (ECFR) och de stora institutionerna, behandlar det civila deltagandet: att rösta, ställa upp, betala sina skatter, försvara allas rättigheter är en plikt i medborgarkontraktet, och kontraktet ska uppfyllas (Koranen 5:1).
De lärda skiljer sig om nyanserna (nyttovalen, den tomma röstsedeln), men den dominerande positionen i Europa och Nordamerika är det ansvarfulla deltagandet: det gäller att skydda det gemensamma intresset, muslimer och icke-muslimer tillsammans. Sidan vill sharia tvinga sig på västvärlden? detaljerar den rättsliga ramen för detta medborgerliga liv.
Islam erkänner en gräns som demokratin inte känner: muslimen tror att det religiöst tillåtna och förbjudna inte beror på röstningen. En majoritet kan lagstifta alkoholförsäljningen: den muslimske medborgaren lyder dem som har auktoritet (Koranen 4:59), och förblir personligen bunden av förbudet.
Också den moderna demokratin skiljer den gemensamma lagen från varje människas personliga övertygelse: det är exakt ramen där miljontals muslimer, demokratiernas medborgare, lever sin tro. Spänningen är inte mellan islam och demokratin, den är varje övertygelses normala spänning i ett frihetligt styrelseskick, och den muslimska medborgerliga integrationens historia speglar den. Sidan kan islam förenas med sekularismen? behandlar den institutionella delen.
De samtida lärda, bland dem Europeiska rådet för fatwa och forskning, undervisar att valdeltagandet är en medborgerlig plikt när det skyddar det gemensamma intresset och medborgarnas rättigheter, muslimer som icke-muslimer. Meningsskiljaktigheten finns bland lärda, men den dominerande hållningen i Väst är det ansvarfulla deltagandet, inte tillbakadragandet.
För den muslimske medborgaren reglerar den civila lagen samhället för alla och han lyder den (Koranen 4:59); den förändrar inte vad Allah dömer i den troendes personliga liv. Ett land kan lagliggöra alkoholen: muslimen dricker den inte. Det är just distinktionen mellan den gemensamma civila lagen och den personliga religionsutövningen som den moderna demokratin skyddar.
Under en annan form: trohetskontraktet (bay'a) åtog sig samtycke och villkor, Abu Bakr utsågs genom de medinska notabiliteternas samråd, och den fjärde kalifen valdes av en kommitté på 6. De islamiska institutionerna var inte moderna demokratier, men principen om de styrdas samtycke var verklig och bindande för härskaren.