Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Jihad och terrorism
Jihad har en precis betydelse i islam: att sträva för Guds skull, genom bönen, välgörenheten och den reglerade defensiva striden. Terrorismen som dödar oskyldiga är motsatsen till det Koranen föreskriver, och islams lärda har fördömt den enstemmigt.
Jihad betyder "ansträngningen på Allahs väg": den har många former (att kämpa mot sig själv, ge välgörenhet, lära ut det goda) och dess militära form är strikt defensiv och reglerad av Koranen (Koranen 22:39-40): döda ingen utanför striden, skydda de civila, hålla förbunden.
Terrorismen som dödar oskyldiga är formellt förbjuden (Koranen 5:32) och islams lärda har fördömt den enstemmigt. Ordet "irhab" (skräck) som terroristerna gör anspråk på är detsamma som Koranen använder för att beteckna deras gärningar: "så att ni ingjuter skräck i Guds och era fiender" (Koranen 8:60) är en regel för militär avskräckning, aldrig en regel för det civila livet.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästid"Jihad" kommer från "jahada": att göra en ansträngning.
Koranen använder detta ord i flera bemärkelser: ansträngningen mot sig själv ("de som helhjärtat kämpar för vår skull ska vi sannerligen leda på våra vägar", Koranen 29:69), ansträngningen genom välgörenhet och rättvisa, ansträngningen att förmedla genom det vackra argumentet (Koranen 16:125) och ansträngningen att försvara militärt när gemenskapen angrips (Koranen 22:39). Jihad är alltså inte "det heliga kriget" i europeisk medeltida bemärkelse: det är en oavbruten ansträngning för rättvisan, vars militära form är ett strikt reglerat specialfall.
Shamela-basen innehåller ett fullständigt akademiskt verk om denna skillnad (al-Judhur al-Tarikhiya, bok 1129) som definierar begreppen: terrorism är aggressionen mot oskyldiga människor (mot deras blod, deras religion, deras egendom) för att skapa fruktan, medan den legitima jihadens syfte är att avvärja en aggression och skydda de förföljda.
Verket citerar Världsakademin för fiqhs definition (Rabita, 16:e sessionen), som fördömer terrorismen som ett brott mot religionen själv. Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) förbjöd att döda kvinnor, barn och de religiösa i kriget (enligt Abu Dawud): denna regel räcker för att diskvalificera varje terrorism från jihad, ty ingen terrorist håller dessa regler.
Extremistgrupperna citerar krigsverserna utanför deras sammanhang (sidan svärdverserna behandlar dem en efter en) och ignorerar Koranens allmänna regel: "om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller spridit fördärv på jorden, ska det anses som om han hade dödat hela mänskligheten" (Koranen 5:32 och 2:190).
De ignorerar också att Profeten (frid vare med honom) tillbringade 13 år i Mekka utan att svara med vapen, att den första tillåtelsen att strida var defensiv (Koranen 22:39) och att terrorismens främsta offer i dag är muslimerna själva. Islams lärdas dom, alla rättskolor, är entydig: terrorismen är det allvarligaste brottet efter shirk, ty den dödar oskyldiga i en religions namn som formellt förbjuder att döda dem.
Nej: Koranen använder "turhibuna" (8:60) för att beteckna den militära avskräckningen mot en fiendearmé, inte skräcken mot civila. Samma vers övergår direkt till freden: "Och söker de fred, acceptera den då" (Koranen 8:61). De samtida fiqh-akademierna har definierat terrorismen som ett brott av "irhab" (den orättvisa aggressionen): det arabiska ordet betecknar brottet, inte den legitima avskräckningen.
Koranen förbjuder uttryckligen tvånget i religionen (Koranen 2:256) och säger: "Om din Herre velat hade alla på jorden trott" (Koranen 10:99). Striden är tillåten endast i försvar och för att skydda de förföljda (Koranen 22:39-40). Religionens spridning sker genom argumentet och det vackra uppträdandet (Koranen 16:125), aldrig genom svärdet.