Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Är två kvinnors vittnesmål likvärdigt med en mans?
Vers 2:282 kräver två kvinnor i stället för en man i ett precist fall: den skriftliga skulden. Regeln, dess skäl, fallen där en ensam kvinnas vittnesmål räcker, och svaret på anklagelsen.
Vers 2:282 kräver två kvinnor i stället för en man i ett enda precist fall: vittnesmålet om en skriftlig skuld mellan två parter, så att den ena av dem kan påminna den andra om hon glömmer. Det är ingen allmän regel för alla vittnesmål: en ensam kvinna kan överföra en hadith (de lärda godtar det), vittna inom andra områden, och enligt rättskolorna är hennes vittnesmål likvärdigt med en mans i vissa fall.
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästidVersen behandlar ett enda fall: upprättandet av en skuld mellan två parter. Den kräver att en skrivare nedtecknar, att gäldenären dikterar, att två manliga vittnen är närvarande, och den lägger till: "Ta också två män som vittnen. Om det inte finns två män ska en man och två kvinnor som ni godkänner tas som vittnen; om den ena av dem glömmer kan då den andra påminna henne" (Koranen 2:282).
Skälet som versen själv anger är minnet, inte intelligensen eller tillförlitligheten: lagen förutspådde risken för glömska inom ett område (en skulds siffror) där epokens erfarenhet visade att kvinnor var mindre exponerade för finansiella transaktioner. Det är en kontextuell regel, inte ett allmänt uttalande om det kvinnliga vittnesmålets värde.
Den muslimska rätten godtar en ensam kvinnas vittnesmål inom många områden: den nyföddes kännetecken (där en barnmorska räcker), en varas defekter (där en sakkunnig kvinna räcker), de intimma frågor som rör den kvinnliga kroppen (där de lärda till och med kräver kvinnors vittnesmål).
Och för hadithens överföring godtas kvinnan som överlämnare i full mening: hadithvetenskapen gör ingen skillnad mellan man och kvinna i överföringens tillförlitlighet: därför räknas Aisha, Hafsa, Asma och hundratals andra kvinnor till islams största överlämnare. Sidan kvinnors arvsrätt behandlar den andra symmetriska anklagelsen om de patrimoniella rättigheterna.
Rättskolorna är oeniga: hanafiterna tillåter det för alla fall, de andra begränsar det till de fall där hennes vittnesmål godtas. Kvinnor har varit domare i den muslimska historien och diskussionen förblir öppen.
Nej: versen förklarar sitt skäl med en eventuell distraktion (Koranen 2:282: "om den ena av dem glömmer kan då den andra påminna henne"), inte med en intellektuell oförmåga. Och Koranen gör kvinnan till förebild för det bästa religiösa minnet: Aisha är den första källan till den muslimska rätten i hadith och fiqh.