Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Vad hände i Khaybar?
Khaybar har blivit ett modernt antijudiskt slogan. Det historiska dossieret visar något annat: en krigisk fästning som neutraliserades efter koalitionen mot Medina, och invånare som fick behålla sina marker mot att de odlade dem för hälften av skördarna.
Khaybar var basen bakom fronten för koalitionen som just hade belägrat Medina (dikestriden, år 5): dess rikedomar hade finansierat federationen som ville utplåna den muslimska staden. Fälttåget år 7 neutraliserade detta militära centrum. Det dokumenterade utfallet motsäger klichén om förvisning: al-Bukhari och Muslim återger att Khaybars judar fick behålla sina palmer och sina marker, odlade mot hälften av skördarna (Sahih Muslim 1551), och de stannade där i årtionden.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidÅr 5 marscherade en federation av arabiska stammar och judiska fraktioner, driven och finansierad bland annat av Khaybars ledande män, mot Medina med omkring 10 000 man: det är dikestriden, där staden bara överlevde tack vare det improviserade försvarssystemet och en storm som skingrade belägrarna (Koranen berättar om det i suran Al-Hashr: "Men Gud nådde dem från ett håll de inte hade räknat med och ingjöt skräck i deras hjärtan" (Koranen 59:2)).
Khaybar, 150 kilometer i norr, var reservoaren för denna strategi: rikedomar, fästningar, stamnätverk. Att neutralisera denna bas var en militär nödvändighet som ingen befälhavare på den tiden skulle ha bestridit.
Fälttåget tog regionens fästningar en efter en, genom belägring och förhandling, till kapitulationen av den huvudsakliga citadellen. Utfallet var varken en massaker eller en deportation: ett odlingsavtal.
Muslim återger det med precision: Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) lät Khaybars judar behålla sina palmer och sina marker, på villkor att de odlade dem med egna medel och att hälften av skördarna tillföll Medinas stat (Sahih Muslim 1551). Al-Bukhari citerar denna fördelning som referens för behandlingen av öppna städer (återgiven av al-Bukhari 2334 och 3125).
Khaybaravtalet motsäger punkt för punkt klichén om förvisning: invånarna fick behålla sina fastigheter, fortsatte sitt jordbruk och bodde kvar på platsen i årtionden. Sidan Banu Qurayza behandlar fallet Medina själv, där en krigsrätt avgjorde ett förräderi under en belägring;
Khaybar visar samma krigsrätts andra ansikte: säkerheten vunnen, den arbetande befolkningen kvarhållen. Khaybars judar förblev blomstrande odlare, och deras markfråga dök åter upp till och med under kalifen Umars tid, bevis på att de fortfarande bodde där.
Under denna samlevnadsperiod försökte till och med en judisk kvinna förgifta Profeten (frid vare med honom) med ett får som gåva: hon erkände sin avsikt, och han vägrade låta döda henne (återgiven av al-Bukhari 2617 och Muslim 2190). Attentatet mot hans person utlöste varken repressalier eller förvisning: odlingsavtalet fortsatte. Det är måttet på skillnaden mellan att neutralisera ett militärt hot och ett hämndbegär.
Ropet "Khaybar Khaybar" föddes på 1900-talet i aktivistiska kretsar, som lösgjorde namnet från sitt 600-tal för att göra det till en antijudisk symbol.
Det är ett dubbelt historiskt bedrägeri: det förvandlar en operation mot en krigisk stad till ett anfall mot judarna som folk, fastän Khaybars invånare behöll sina marker; och det instrumentaliserar en krigshändelse i en samtida politisk konflikt. Islam i dessa samma texter ger judarna skriftfolks status, skyddar deras gudstjänstorter (Koranen 22:40) och förbjuder angrepp: sidan Är islam en antisemitisk religion? behandlar frågan på djupet.
Khaybar förblev inte neutralt: dess ledande män finansierade och drev fram den stora koalitionen år 5 som belägrade Medina med 10 000 man, och dess fästningar tjänstgjorde som bas bakom fronten. I alla tiders krigsrätt är en fälttågande koalitions logistiska bas ett legitimt mål: fälttåget år 7 riktade sig mot detta organisatoriska centrum.
Nej: det dokumenterade utfallet är ett odlingsavtal. Muslim återger det precist: Profeten (frid vare med honom) lät Khaybars judar behålla sina palmer och sina marker, som de odlade med egna medel, mot hälften av skördarna. De stannade kvar på platsen i årtionden, till beslut långt senare under kalifen Umar, i ett annat sammanhang.
Det är ett politiskt rop från 1900-talet, fött i aktivistiska kretsar, som lösgör ordet från sitt 600-talssammanhang för att göra det till en antijudisk symbol. Den dokumenterade historien motsäger det: Khaybar var en operation mot en krigisk fästningsstad, följt av en jordbruks- och skattestatus för dess invånare, ingen förföljelse av ett folk för sin religion.