Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Är den nattliga resan hämtad från Persien?
Anklagelsen jämför Miraj med den persiska berättelsen om Arta Viraf. Dossieret: Koranen berättar om resan i en vers utan himmelska detaljer, de påstådda persiska traditionerna är senare eller odaterade, och textjämförelsen visar fler skillnader än paralleller.
Nej: Koranen berättar om resan i en enda vers utan himmelska detaljer: "Upphöjd är han som tog sin tjänare på en nattlig färd – från den heliga moskén till den avlägsna moskén, vars omgivning vi har välsignat – för att visa honom några av våra tecken. Han är den som hör allt, ser allt." (Koranen 17:1).
Uppstigningens detaljer kommer från den autentiska hadithen (återgiven av al-Bukhari och Muslim), inte från den persiska litteraturen: Arta Viraf, en ofta citerad zoroastrisk text, är inte daterad före den islamiska texten och berättar en annan historia, med ett annat syfte och en annan teologi.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästidDen nattliga resan ryms i en koranisk vers: "Upphöjd är han som tog sin tjänare på en nattlig färd – från den heliga moskén till den avlägsna moskén, vars omgivning vi har välsignat – för att visa honom några av våra tecken. Han är den som hör allt, ser allt." (Koranen 17:1), kompletterad av synen i suran Stjärnan: "Och han såg honom helt visst en andra gång," (Koranen 53:13), "flackade inte hans blick och den gick inte utanför det tillåtna." (Koranen 53:17), "Han fick sannerligen bevittna några av sin Herres allra största under." (Koranen 53:18).
Inget himmelskt tåg, ingen besökt undervärld, ingen dom: Koranen förblir återhållsam, och det är den autentiska hadithen som ger detaljerna, med sina kedjor och sin funktion: instiftandet av den dagliga bönen.
Anklagelsen vilar på en zoroastrisk berättelse, Arta Viraf, i vilken en präst besöker livet efter detta. Det dokumentära problemet är dubbelt: manuskriptet är inte säkert daterat före islam (de bevarade avskrifterna är sena, och den interna dateringen är omdiskuterad bland iranisterna själva), och handlingen skiljer sig: Arta Viraf är en själs postmortala resa, som besiktigar straff och belöningar;
Miraj är en levande mans resa, som korsar himlarna och återvänder med en kultisk skyldighet. Berättelser som delar den himmelska uppstigningens universella motiv (närvarande i hälften av den antika världens litteratur, från judiska apokalypser till Jesajas uppstigning) kopierar därmed inte varandra: det är en genre, inte en källa.
Den ärliga metoden jämför innehållen: det Miraj berättar (de mötta profeterna, bönen instiftad till 50 och minskad till 5, löftet om förbönen) finns inte i Arta Viraf, och det Arta Viraf berättar (de zoroastriska syndavägningarna, ljusets bro) finns inte i Miraj.
Plagiatanklagelsen vilar på den himmelska resans generiska motiv, inte på en identifierbar källtext: det är ett analogiargument, aldrig en påvisad härstamning. Och kärnan förblir antagen: resan är ett trons under, som var och en tar emot eller förkastar (Koranen 17:1), utan att texternas historia ändrar något därpå.
Det är en zoroastrisk berättelse i vilken en präst härskar ner till underjorden och stiger upp till himlen för att återge vad han har sett. 1800-talets polemiker såg i den Mirajs källa, men manuskriptet är inte säkert daterat före islam, och en jämförelse visar framför allt skillnaderna: Arta Viraf är en prästers postmortala undersökning av livet efter detta, Miraj är en levande profets resa, som återvänder med en lag (bönen), utan död eller dom över hans själ.
För att Koranen ger ramen (17:1) och detaljerna kommer från hadithen, med dess kedjor: det är uppenbarelsens normala struktur. Det islamiska dossieret har aldrig dolt berättelsen: det dokumenterar den genom sina egna överföringsvägar, och sidan <a href="/sv/vederlaggningar/har-haditherna-hittats-pa.html">har haditherna hittats på?</a> förklarar varför de massivt överförda berättelserna inte kan vara sena lån.
Koranen bekräftar den i en tydlig vers och hadithen detaljerar den: det är en troslära i det islamiska dossieret, antagen som under. Den som inte tror på undret förblir fri att säga det (Koranen 2:256: inget tvång i religionen), men argumentet om "det persiska plagiatet" är inget historiskt argument: det är en analogi utan datering, lagd över två berättelser som motsäger varandra i syfte och innehåll.