Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Är sharias straff barbariska?
Filosofin bakom gränsstraffena, de bevisvillkor som stänger tillämpningen, utgångarna (tvivel, ersättning, nöd) och den verkliga ramen: statlig rättskipning, liv under civil lag i Västvärlden.
De islamiska straffena (hudud, "gränser") är statsstraff med beviskrav så stränga att de i första hand fungerar som lås mot godtycket: tvivlet utplånar straffet ("avvärj straffena med tvivlet", återgivet av at-Tirmidhi och Abu Dawud), ersättningen utplånar stölden, nöden uppskjuter straffet, och den muslimska historien tillämpade dem sällan.
De tillhör uteslutande en stats offentliga rättskipning som tillämpar muslimsk rätt: muslimen i Västvärlden lever under sitt lands civila lag, och hans religion ber honom inte straffa någon.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidOrdet hudud betyder gränser: gränslinjer som samhället inte får överskrida och vars överträdelse förtjänar ett offentligt straff.
Systemets filosofi är förebyggande: före straffet bär staten underhållsplikten (ingen ska behöva stjäla av hunger i en muslimsk stat: kalifen Umars regel att uppskjuta straffena under svälten), och undervisningen i rätten föregår dess sanktion.
Straffena siktar på de mest förstörande handlingarna mot den sociala väven (organiserad stöld, sexuellt förtal, väpnat våld, bevisad offentlig äktenskapsbrytning) med beviströsklar och utgångar som gör tillämpningen sällsynt: den muslimska straffhistorien räknar ett fåtal tillämpningar, inte tusentals.
Varje straff låses av flera villkor: beviset först (två oklanderliga vittnen eller ett återkalleligt erkännande, sidan steningen i islam detaljerar det mest krävande fallet), tvivlet sedan (den profetiska regeln om förlåtelsen som föredras framför straffet, återgiven av at-Tirmidhi och Abu Dawud), ersättningen för stölden, nöden som ogiltighetsorsak, och det koraniska motlåset: att anklaga utan bevis kostar 80 piskrapp, "ska straffas med åttio piskrapp" (Koranen 24:4).
Systemet straffar förtalet säkrare än det straffar brottet: det är en rätt byggd för att inte döma lättvindigt.
Alla straff tillhör en domare utsedd av en organiserad stat: medborgaren har ingen rätt att straffa, och det folkmassvåld som åkallar sharia är dubbla brott (brottet och överträdelsen av förfarandet).
Koranen reglerar till och med det berättigade motangreppet: "Om ni besvarar [ett angrepp som ni utsatts för], låt det ske på samma sätt som ni själva har behandlats felaktigt. Men om ni visar tålamod, är det säkerligen bättre för er som har tålamod." (Koranen 16:126). Och den absoluta gränsen består: att döda en oskyldig är uttryckligen förbjudet utan undantag (Koranen 5:32), ingen rättegång tillåter det.
Anklagelsen om barbari dömer 700-talets straff med 2000-talets måttstock, den anakronistiska metod som Aisha-dossieret (egen sida) redan monterat ner: samma sekels Europa straffade stölden med döden, blasfemin med bålet, och utövade lemlästningar i århundraden därefter. Den ärliga jämförelsen ser på utvecklingslinjerna: samhällena som tillämpar dessa straff uppvisar en anmärkningsvärd egendomssäkerhet, samhällena som ersatt dem står inför sina egna fängelsekriser.
Muslimen i Västvärlden behöver inte välja: han lyder sitt lands civila lag, och hans religion befaller honom exakt detta. Sidan vill sharia tvinga sig på västvärlden? detaljerar detta kontrakt.
Straffsystemen speglar sina samhällen och sina epoker: Västvärlden övergav dödsstraffet nyligen och hängde tjuven på 1800-talet; samhällena som tillämpar muslimsk rätt visar upp bland världens lägsta nivåer av brott mot egendom. Straffdebatten tillhör nationerna: muslimens i Västvärlden ställning är enkel, han lyder sitt lands lag.
Aldrig: alla straff tillhör en organiserad stats offentliga straffrättsskipning, efter rättegång, vittnen och domare. Lyncharna och attentaten som åkallar sharia är brott fördömda av de lärda, som bryter mot själva regeln de låtsas tillämpa.
Ja, det är den mest citerade regeln i den muslimska straffrätten: "avvärj straffena med tvivlet så långt det är möjligt" (återgivet av at-Tirmidhi och Abu Dawud), med det profetiska tillägget: att ha fel när man förlåter är bättre än att ha fel när man straffar. Tvivlet, vittnenas frånvaro, erkännandets återkallande stänger ärendet: sidan steningen i islam visar mekanismen på det strängaste straffet.