Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Påbjuder islam att döda hädare?
Koranen förbehåller domen över smädarna åt Allah, Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) uthärdade och förlät hädarna, och de dödsfall som polemiken åberopar är fall av förräderi i krig.
Nej.
Koranen fastställer inget jordiskt straff för smädelse av religionen: den förbehåller försmädarnas förbannelse åt Allah ("De som smädar Gud och hans sändebud kommer Gud att fördöma både i detta och kommande liv", Koranen 33:57) och rekommenderar det avvägda svaret eller uthålligheten: "Om ni besvarar [ett angrepp som ni utsatts för], låt det ske på samma sätt som ni själva har behandlats felaktigt. Men om ni visar tålamod, är det säkerligen bättre för er som har tålamod." (Koranen 16:126).
Muhammed (frid vare med honom) uthärdade 13 års förolämpningar utan att avrätta en enda hädare, förlät satirikern Ka'b ibn Zuhayr och skyddade bedouinen som urinerade i moskén.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidKoranen säger inte en enda gång: straffa den som smädar. Den fördelar rollerna: "De som smädar Gud och hans sändebud kommer Gud att fördöma både i detta och kommande liv och han har förberett ett förnedrande straff för dem." (Koranen 33:57): straffet för den religiösa förolämpningen tillhör den förolämpade Herren, inte tjänarna.
Och den föreskriver den förolämpade medborgarens regel: "Om ni besvarar [ett angrepp som ni utsatts för], låt det ske på samma sätt som ni själva har behandlats felaktigt. Men om ni visar tålamod, är det säkerligen bättre för er som har tålamod." (Koranen 16:126). Uthålligheten förklaras bättre av själva texten som medger den lika vedergällningen: där är taket satt, och det ligger långt från mordet.
I Mekka kallades Muhammed (frid vare med honom) trollkarl, galen poet och spåman, och hans fiender diktade verser mot honom: han svarade med förkunnelsen, aldrig med en avrättning. I Medina kom satirikern Ka'b ibn Zuhayr, upphovsman till virulenta verser, för att underkasta sig och reciterade sin dikt Banat Su'ad: Profeten (frid vare med honom) kastade sin mantel över honom som belöning (dokumenterat i Siran).
Och bedouinen som urinerade i moskén skyddades från sina rasande kamrater, urinet tvättades bort, mannen undervisades med mildhet (återgiven av al-Bukhari). Det är sunnan om hädelsen: det avvägda svaret, dörren alltid öppen, domen förbehållen Allah.
Polemiken upprader en rad avrättningar utan sammanhang: de dokumenterade fallen är krigsangelägenheter. Ka'b ibn al-Ashraf diktade klagodikter som uppmanade till att hämnas Badr och samordnade sig med den belägrande fienden: han behandlades som en aktiv fiendestridare, inte som en kritiker.
De övriga citerade fallen hör under samma ram: brott mot fördraget under belägring, uppmaning till mord, överlöpande till fienden. Den islamiska rättens kriterium är krigshandlingen, inte åsikten: sidan Banu Qurayza tar isär den största av dessa affärer, och sidan Muhammeds krig den allmänna ramen.
Morden på medborgare som anklagas för hädelse av folkmassor eller enskilda personer fördöms av islams stora lärda institutioner, som erinrar om regeln: ingen enskild person innehar straffet, hjärtans dom tillhör Allah, och en människas liv tas inte på en anklaga. Den muslim som sårats av en förolämpning har ett program i 3 steg fastställt av Skriften: uthålligheten som förklaras bättre, svaret genom visheten och den goda förmaningen, och att bemöta den som smädar med det som är bättre.
Att döda i den hädades namn är det absolutaste förräderiet mot hans metod. Sidan hatar islam icke-muslimer? fullbordar bilden av samlevnaden.
De citerade fallen (Ka'b ibn al-Ashraf till exempel) är fall av förräderi i krigstid: uppmaning till att mörda gemenskapen, samordning med den belägrande fienden, brott mot ingånget fördrag. Det är krigsbrott som dömts som sådana, inte bestraffade åsikter: sidan Banu Qurayza redogör för mekaniken i dessa affärer. En medborgare som kritiserar utan att uppmana till mord omfattas av inget av dessa fall.
De är moderna juridiska konstruktioner hos olika länder, med sina egna instrument (statliga straff, förfaranden), och de kritiseras också av muslimska lärda när religionen instrumentaliseras mot privata uppgörelser. Det religionen fastställer är förnegarens öde i Allahs händer och medborgarens regel: tålamodet eller den lika vedergällningen, aldrig den dödande vaksamheten.
Med Koranens metod: att avvisa karikatyren genom ordet, det civila boykotten, svaret genom kunskapen om den som förolämpas, och uthålligheten som är bättre. Profeten (frid vare med honom) förlät sina satiriker när de kom i ånger och dödade aldrig en hädare för hans verser: att döda i den hädades namn är det absolutaste förräderiet mot hans metod.