Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Vill sharia tvinga sig på västvärlden?
Den personliga sharian som inte kräver någon makt, kontraktet som lyder landets lag, minoriteternas fiqh, och svaret till grupperna som proklamerar erövringen.
Nej. Sharian är först och främst den enskilda muslimens religiösa väg: bön, fastan, allmosan, familjemoralen, handelns etik.
Allt detta utövas utan varje statsmakt, liksom den kristne gör som fastar eller juden som håller sabbaten. Levande under sitt lands lag ska muslimen hedra den som ett kontrakt: "Troende! Uppfyll era avtal!" (Koranen 5:1), och lyda dem som har auktoriteten (Koranen 4:59). De samtida akademierna undervisar denna ram (minoriteternas fiqh), och grupperna som proklamerar en laglig erövring är marginaliserade, avvisade av de muslimska institutionerna.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidSharian är inte en strafflag, det är den religiösa vägen: sättet att bedja, fasta, ge, ärva, gifta sig, handla ärligt, behandla sin granne. Det väsentliga i denna väg är personligt och privat: det utövas utan varje institution, precis som katolikens mässa eller judens sabbat.
Polemikerna reducerar sharian till de spektakulära straffen för att skrämma; sharians verkliga liv är muslimen som reser sig för gryningsbönen, betalar sin allmosa och hedrar sina föräldrar. Sidan stening i islam behandlar den mest citerade straffpunkten med sina nästan oanvändbara bevisvillkor.
Den muslimska rätten behandlar bosättning i ett land som ett kontrakt: visumet, tillståndet, naturalisationen förbinder muslimens heder att respektera de gemensamma lagarna. Koranen grundar regeln: "Troende! Uppfyll era avtal!" (Koranen 5:1), och "Lyd Gud och lyd sändebudet och dem bland er som har auktoritet" (Koranen 4:59).
De klassiska juristerna tillämpade den redan på muslimska köpmän som bodde i icke-muslimska länder: rätten att bo där förbinder lojaliteten. En muslim som kräver sin gudstjänstfrihet och vägrar den gemensamma lagen sveker kontraktets båda led: sin religion och sitt land.
Sedan 20 år undervisar Europas lärdomsakademier (Europeiska fatwa- och forskningsrådet, de nationella teologiska råden) de muslimska minoriteternas fiqh: att delta i det medborgerliga livet, rösta, tjänstgöra, försvara allas rättigheter, reglera äktenskap och skilsmässor i civilrätten, och lyda de gemensamma lagarna som en religiös förpliktelse.
Detta korpus är offentligt, undervisas i de muslimska förmännens utbildningar, och det producerar precis motsatsen till erövring: integrerade medborgare som lever sin personliga tro inom den civila ramen. De verkliga mätningarna i de europeiska länderna visar muslimer som röstar, arbetar och lyder som sina övriga medborgare.
Grupperna som proklamerar en "erövring genom mödrarnas sköten" eller lagarnas ersättande finns: de är små, medialt upptrumpade utom proportion, och dömda av de muslimska institutionerna själva, som motsäger dem med kontraktsrätten.
Dåden och de extremistiska rörelserna har fördömts enhälligt av de stora lärdomsråden, och tusentals predikningar fördömer denna avart varje år. Att sammanfatta miljontals muslimska medborgare genom en extremistisk minoritets ljudspår är själva klichémetoden: det är att döma katolicismen efter väpnade sekter.
De administrativa fakta stänger debatten: i årtionden har miljontals muslimer levt under de europeiska och nordamerikanska civila lagarna, gift sig borgerligt, arbetat, suttit i parlament och domstolar, utan att vare sig civilrätten eller den personliga sharian har bytt natur. De verkliga anpassningar som efterfrågas (halalmenyer i matsalen, ledigt vid högtiderna, samåkningar till moskén) är desamma som de andra trossamfundens.
Sharian som västvärldens muslimer utövar ryms i deras privata liv och deras etik; landets lag förblir den gemensamma lagen. Sidan kan islam förenas med sekularismen? behandlar den institutionella aspekten, och sidan konvertera till islam i Frankrike konvertitens praktiska fall.
Nej: muslimen lyder sitt lands civila lag som ett kontrakt, och de samtida lärda undervisar detta uttryckligen. Den personliga sharian (gudstjänst, moral, familj) utövas i det privata livet utan att kräva någon omskrivning av de gemensamma lagarna, precis som de andra trossamfundens religiösa sedvänjor.
En ideologisk minoritet använder denna retorik för att existera medialt; de europeiska och nordamerikanska muslimska institutionerna avvisar den, och de lärda motsäger den med kontraktsrätten: visum, bostad och arbete i ett land skapar förpliktelsen att respektera dess lagar. Den genomsnittlige muslimen däremot efterfrågar parkeringsplatser vid moskén, inte en omskrivning av civilrätten.
Nej: det är personliga sedvänjor, reglerade av den gemensamma rätten (reglerade slakterier, andakt på arbetet), liksom koshermenyerna, den kristna söndagen eller sabbaten. Ett fritt samhälle organiserar sedvänjornas samexistens; det förbjuder ingen av dem som inte skadar det.