Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Tillåter vers 4:34 att slå sin hustru?
Koranens mest angripna vers: dess struktur i tre gradvisa steg, den omtvistade betydelsen av ordet daraba, Profetens (må Allah ge honom frid och välsignelse) praktik, som aldrig slog en kvinna (Sahih Muslim 2328), och de lärdas hållning till våld i äktenskapet.
Vers 4:34 beskriver ett graderat protokoll för konfliktlösning (förmaning, sedan sängarnas separation, sedan en symbolisk gest som de lärda diskuterar), och Profeten (frid vare med honom) slog aldrig i sitt liv en kvinna eller en tjänare (Sahih Muslim 2328): "de bästa bland er är de bästa mot sina hustrur" (at-Tirmidhi 3895).
Våld i äktenskapet är ett brott som straffas enligt lagen, och islams lärda lär ut detta: versens symboliska gest, om den överhuvudtaget finns, är ingen tillåtelse till våld.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidVersen behandlar ett bestämt fall: nushuz, den äktenskapliga upproriskheten: en hustrus öppna fientlighet och förakt mot sin man, i ett samhälle där familjen är den skyddade cellen. Protokollet är graderat: först förmaningen (de två talar med varandra, erinrar om Allah och äktenskapslöftet), sedan sängarnas separation (avståndet i samma säng, distansen som låter insikten mogna), sedan ett tredje steg vars arabiska ord daraba har gett upphov till mycket bläck. Vad versen inte är: en tillåtelse till våld.
Det levande beviset ligger i den som mottog versens praktik: Aisha (må Allah vara nöjd med henne), som levde i hans närhet, vittnar om att Profeten (frid vare med honom) "aldrig slog något med sin hand: vare sig en kvinna eller en tjänare" (Sahih Muslim 2328).
De klassiska lärda begränsade den sista daraban till en symbolisk gest som strikt taget inte gör ont: Tabari återger från Ibn Abbas "ett slag som inte orsakar smärta" (ghayr muharrith), jämförd i traditionen med ett slag med siwak: en högtidlig varningssignal, inte ett fysiskt straff.
De samtida lärda lär ut att de två första stegen är versens väsentliga, att det tredje steget är en absolut sista krisignal inom en stats ram där den skyddade familjen inte kunde upplösas så enkelt, och att verkligt våld i äktenskapet är ett brott som straffas enligt lagen: muslimen som slår sin hustru svarar inför Allah och inför rättsväsendet.
Koranen ramar in hela avsnittet med den föregående regeln: "Lev med dem på ett hedersamt sätt" (Koranen 4:19), och med hadithen: "de bästa bland er är de bästa mot sina hustrur, och jag är den bästa bland er mot mina hustrur" (at-Tirmidhi 3895).
Den säger inte att mannen får slå sin hustru när han vill: protokollet gäller bara uppenbar nushuz (det fientligt deklarerade föraktet), i en påbjuden ordning, med steg som lämnar veckor på veckor, i en logik av försoning och inte av bestraffning: och Koranen avslutar avsnittet med den hoppade utgången: "Om de vill åstadkomma försoning, kommer Gud att skapa samförstånd mellan dem" (Koranen 4:35), med rekommendationen om en skiljeman från varje sida.
Muslimen som vill veta sin religions hållning till våld i äktenskapet läser den i Profetens (frid vare med honom) praktik: noll slag, förklarad barmhärtighet, och klassificeringen av våld i äktenskapet bland de sämsta beteendena. Sidorna att bli muslima och kvinnors arvsrätt behandlar de andra anklagelserna om kvinnornas ställning i islam.
Nej. Aisha (må Allah vara nöjd med henne) vittnar: "Profeten (frid vare med honom) slog aldrig något med sin hand, vare sig en kvinna eller en tjänare" (Sahih Muslim 2328). Hans praktik är Koranens levande tolkning: versens sista utväg tillämpades aldrig av den som mottog den.
Det arabiska verbet daraba har ett tjugotal betydelser i Koranen själv. De klassiska lärda (Tabari återger från Ibn Abbas) begränsade det till en symbolisk, icke smärtsam gest, och de samtida lärda lär ut att versens väsentliga ligger i de två första stegen: förmaningen och sängarnas separation.