Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Är Koranen kopierad från Bibeln?
Varför de gemensamma berättelserna bevisar det motsatta av en kopia: en gemensam källa som hävdas, medvetna teologiska omskrivningar och en profet som inte kunde läsa.
Nej. Koranen hävdar själv släktskapet mellan sina berättelser och de tidigare böckerna, men via en gemensam källa, inte via kopia: "Denna Koran kunde inte ha ställts samman av någon annan än Gud. Tvärtom är den en bekräftelse av det [som uppenbarats] före den" (Koranen 10:37).
Innehållsskillnaderna (kalven smidd av Samiri och inte av Aron, icke-korsfästelsen, arvsyndens frånvaro) är medvetna teologiska omskrivningar som en kopist inte frambringar. Och Muhammed (må Allah ge honom frid och välsignelse) kunde varken läsa eller skriva: "Du brukade inte läsa före denna skrift och inte heller skriva" (Koranen 29:48).
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidIslam döljer inte släktskapet mellan sina berättelser och Tora och Evangeliet: det hävdar det som beviset på dess tillhörighet till samma profetkedja. "Denna Koran kunde inte ha ställts samman av någon annan än Gud. Tvärtom är den en bekräftelse av det [som uppenbarats] före den och en klargörande utläggning av [tidigare] skrift. Den är utan minsta tvivel från världarnas Herre." (Koranen 10:37).
Att härma och att bekräfta är inte samma sak: kopian reproducerar, bekräftelsen autentiserar, korrigerar och avgör. Koranen definierar sig exakt så: det slutgiltiga budskap som förseglar kedjan, inte ett lån.
En kopist härmar efter; en författare skriver om med ett syfte.
Exemplen är massiva. Den gyllene kalven: Koranen frikänner Aron, som Bibeln anklagar för att ha smitt avgudabilden, och lägger skulden på Samiri (Koranen 20:85-97) och bevarar profetian från varje avgudadyrkan.
Korsfästelsen: Koranen förnekar att judarna dödade Messias (Koranen 4:157) och vänder på den kristna teologins pivot. Arvsynden: Adam och Eva faller tillsammans och ångrar tillsammans (Koranen 7:23), ingen ärftlig skuld passerar generationerna.
Noas son: drunknad för sin otro enligt Koranen, räddad enligt Bibeln. Var och en av dessa skillnader är teologiskt laddad och riktad mot tawhid: det är en författares signatur, inte en översättares.
Muhammed (frid vare med honom) kunde varken läsa eller skriva: Koranen hävdar det ("Du brukade inte läsa före denna skrift och inte heller skriva, nej, då hade ju de som söker avfärda [budskapet] haft fog för sina tvivel", Koranen 29:48) och historien bekräftar det: en mekkansk handelsman på 500-talet, utan skola eller skrivrum, i en stad utan bibliotek.
Anklagan om lån var redan qurayshernas: "Det där är bara gamla sagor, nedskrivna åt honom, som läses upp för honom morgon och kväll" (Koranen 25:5). Boken svarar i sak: de muntliga arabiska berättelserna, fragmenten som resenärer kunde höra, innehöll varken Samiri, eller koranprofetiernas struktur, eller textens språk som utmanade poesins mästare.
Muslimen föraktar inte de tidigare böckerna: han hedrar dem som ursprunglig uppenbarelse och läser Koranen som deras sigill. Koranen berömmer skriftens folk som funderar och tror (Koranen 3:113-114), inbjuder att stödja sig på Tora och Evangeliet som vittnen (Koranen 5:47-48 i sin tidsperiods funktion), och fastställer kontinuitetens regel: ett och samma budskap, förnyat och slutfört.
Plagiatspolemiken vänder dessutom på logiken: om Koranen överensstämde till 100 procent skulle man anklaga den på samma sätt;
om den avviker talar man om en klumpig kopia. Det ärliga kriteriet ligger annorstädes: textens inre sammanhang och dess språkliga utmaning, förbliven obesvarad. Sidan Bibeln och Koranen jämför de två böckerna i detalj.
Koranen bekräftar Tora och Evangeliet som gudomlig uppenbarelse och klandrar de som förvränger texten med sin hand eller böjer dess innebörd (Koranen 2:79, 4:46). Den islamiska positionen skiljer alltså den ursprungliga, respekterade uppenbarelsen från de historiska förvanskningarna: muslimen skall inte förakta dessa böcker, utan läsa det slutgiltiga budskap som autentiserar dem och avgör.
Därför att de inte härmar dem: varje berättelse byggs om kring tawhid-teologin. Aron frikänns från kalvens skuld (smidd av Samiri), ingen profet bär någon större synd, korsfästelsen förnekas som Messias död (Koranen 4:157), Eva är inte ensam skyldig. En kopist härmar efter; en författare gör medvetna val: koranberättelsernas struktur är en viljestyrd korrigering.
Ja: Mekka bedrev handel med Syrien, berättelser om de gamla cirkulerade muntligt, och Khadijas kusin, Waraqa ibn Nawfal, var kristen. Koranen registrerar och besvarar själva anklagan: "Det där är bara gamla sagor, nedskrivna åt honom, som läses upp för honom morgon och kväll" (Koranen 25:5), med svaret genom analfabetismen och berättelsernas innehåll.