Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Lät Muhammed döda sina kritiker?
Dossieret är mer komplicerat än klichén: ett dokumenterat krigsfall (Ka'b ibn al-Ashraf, som eggede upp arméer mot Medina), berättelser om poeter återgivna endast av en sen källa med svag kedja, och en medinesisk verklighet där de levande hånarna var regeln.
Dossieret skiljer två kategorier. Ka'b ibn al-Ashraf dödades mitt under kriget, efter att offentligt ha eggat till Medinas förstörelse och finansierat koalitionen mot staden: det är ett krigsfaktum dokumenterat av al-Bukhari (4037), ingen uppgörelse för en dikt.
Berättelserna om Asma bint Marwan och Abu Afak kommer från Ibn Ishaq ensam, med kedjor som hadithvetenskapen bedömer svaga: de utgör inte ett bevis. Däremot var de levande hånarna och avvikarna i Medina många och någonsin inte rörda.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidKa'b ibn al-Ashraf var en medinesisk notabilitet, poet och rik köpman, som engagerade sig i den väpnade eggingen efter Badrs slag: han komponerade verser som kallade till hämnd och begav sig till Mekka för att leva upp koalitionen mot Medina. Al-Bukhari återger utlösaren: "Man li-Ka'b ibn al-Ashraf, fa-innahu qad adha Allaha wa-rasulah": vem ska befria mig från Ka'b ibn al-Ashraf? Han har sårat Allah och Hans sändebud.
Muhammad ibn Maslama reste sig och frågade honom: vill ni att jag dödar honom? Han svarade: ja (återgivet av al-Bukhari 4037). En krigshövding neutraliserar den som reser koalitioner för att utplåna hans stad: det är krigsrätten så som alla civilisationer har utövat den, ingen åsiktscensur.
De två mest citerade berättelserna mot Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) kommer från en enda källa: Ibn Ishaqs Sira (död 150 AH), som återger dem med kedjor som hadithvetenskapen bedömer svaga, däribland en isolerad återgivare bestridd av rijalkritikerna. Varken al-Bukhari eller Muslim eller någon av de stora autentiserade samlingarna innehåller dem. Den islamiska historiametoden förbjuder att bygga en anklagelse på ett rapport utan solid kedja: dessa berättelser förblir omdiskuterade historiska anekdoter, inte fastställda bevis.
Medinas dokumenterade verklighet motsäger den blodiga censurens kliché: hypokriternas anförare Abdullah ibn Ubayy ägnade ett decennium åt att sabotera, håna och förråda, och han dog en naturlig död i sin säng.
Satiriker fortsatte sina verser mot islam utan att röras, och Profeten (frid vare med honom) lät leva dem som en krigsrättvisa inte nådde. I Taif, staden som hade stenat honom till blods, avslog han ängelns erbjudande att krossa de två bergen över dess invånare, i hopp om att deras ättlingar skulle tro (återgivet av Muslim 1795).
Koranen fastställer reaktionen mot hånarna i två metodverser: "När du ser de som driver med våra budskap, vänd dig då bort från dem tills de talar om något annat" (Koranen 6:68), och "Det har redan uppenbarats för er i skriften att när ni hör Guds verser förkastas och hånas, ska ni inte sitta med de som gör detta förrän de övergår till andra samtalsämnen; annars blir ni som dem" (Koranen 4:140).
Förolämpningens straff tillhör inte människorna: "De som smädar Gud och hans sändebud kommer Gud att fördöma både i detta och kommande liv och han har förberett ett förnedrande straff för dem." (Koranen 33:57). Sidan påbjuder islam att döda hädare? behandlar huvudregeln, och sidan Banu Qurayza det mest citerade krigsfallet.
Berättelsen finns bara i Ibn Ishaqs Sira, med en överföringskedja som hadithmästarna bedömer svag (en isolerad och bestridd återgivare), och den saknas i de autentiska hadithsamlingarna. Seriösa hadithhistoriker bygger ingen regel och ingen anklagelse på detta rapport: dess äkthet är omdiskuterad så till vida att vissa forskare betvivlar själva personens existens.
Ka'b var en judisk notabilitet i Medina som gått över till väpnad egging: efter Badrs slag komponerade han dikter som kallade till att hämnas de mekkiska döda och att marschera mot Medina, och han reste till Mekka för att finansiera koalitionen. I en öppen väpnad konflikt är eggingen till stadens utplåning en krigshandling: att behandla honom som en "kritiker dödad för sina åsikter" förnekar sammanhanget.
De levde. Hypokriternas anförare, som ägnade sitt liv åt att sabotera och håna, någonsin inte rördes och dog en naturlig död; satiriker fortsatte sina verser och förblev Medinas medborgare; Profeten (frid vare med honom) bad för staden Taif som hade stenat honom. Den koraniska regeln är distans från hånarna, inte deras avrättning: förolämpningens straff tillhör Allah.