Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Har verser ur Koranen gått förlorade?
En svag berättelse om ett blad uppätet av ett djur, ett tal av Umar om steningen: dossieret "förlorade verser" vilar på 2 texter som den islamiska metoden själv läser med precision. Mushafen själv har aldrig varierat.
Nej vad gäller Koranens text: alla världens manuskript och miljontals minnen resiterar exakt samma verser, under löftet: "Det är vi som har uppenbarat denna förmaning, och vi ska sannerligen bevara den." (Koranen 15:9). Berättelsen om det "uppätna bladet" återges av Ibn Majah med en kedja som hadithkritikerna bedömer svag. Och Umars tal om steningen (Sahih Muslim 1691) beskriver ett upphävande av texten som behåller regeln: en dokumenterad kategori av koranvetenskapen, ingen förlust.
Innehåll:
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 3 min lästidBevarandets löfte är uttryckligt: "Det är vi som har uppenbarat denna förmaning, och vi ska sannerligen bevara den." (Koranen 15:9), och resitationen ingår i det: "Vi ska låta dig recitera [Koranen] så att du inte glömmer, förutom det som Gud vill" (Koranen 87:6-7). Mekanismen är materiell: varje vers memorerad offentligt från sin uppenbarelse, hundratals minnen per generation, en fullständig resitation kontrollerad varje ramadannatt i 14 århundraden.
En förlorad vers skulle saknas någonstans: inget gammalt manuskript saknar någon, inget minne har glömt den. Sidan Har Koranen förändrats? redogör för denna mekanism i detalj.
Den text som polemikerna mest citerar är en uppgift från Aisha: "steningen och den vuxnes amning tio gånger" fanns på ett blad under hennes säng, och ett husdjur skulle ha ätit upp det den dag Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) dog, medan huset var upptaget av sorgen (återgiven av Ibn Majah 1944).
Denna berättelse cirkulerar med en kedja som hadithkritikerna bedömer svag: en isolerad överlämnare, obekräftad av de autentiska samlingarna. Ingen mästare i disciplinen har dragit en lära om Koranens förlust av den: samlingarnas transparens (att bevara till och med det svaga, med dess grad) är inte ett bevis för det svaga innehållet, det är det omvända: det är beviset på att systemet dokumenterar allt.
Muslim återger Umars tal från minbaren: Allah sände Muhammed (frid vare med honom) med sanningen, steningen ingick i det som uppenbarades, "vi har läst den, befäst den och förstått den", Profeten (frid vare med honom) stenade och vi stenade efter honom, och Umar fruktar att någon med tiden ska säga att man inte finner steningen i Allahs bok (Sahih Muslim 1691).
De lärda har läst denna text i den kända ramen för upphävandet av texten utan regeln: läsningen finns inte längre i mushafen, beslutet upprätthålls av Profetens (frid vare med honom) och kalifernas massivt överlämnade praktik.
Det är en kategori av koranvetenskapen, diskuterad av mästarna själva: ett öppet dossier i lärdomen, inget bevis för förlust. Sidan steningen i islam behandlar regeln i sig.
Ett korpus som nedtecknar sina svaga berättelser, publicerar sina lärdas debatter om upphävandenas kategorier och exponerar mushafens fråga i 12 århundraden är inte ett korpus som döljer: det är bedrägeriets motsats. Bedrägeriet skulle ha bränt de besvärliga berättelserna och enhetliggjort talet.
Det avgörande provet förblir materiellt: ställ manuskripten från det första århundradet bredvid mushafen som resiteras i dag från Kairo till Jakarta, verserna är desamma, i samma ordning, på samma platser. Sidan Varför innehåller Koranen upphävda verser? behandlar upphävandets allmänna princip.
Genom det så kallade upphävandet av texten utan regeln (naskh al-tilawa duna al-hukm): Allah tar bort läsningen ur mushafen men upprätthåller beslutet, som fortsätter att gälla genom Profetens (frid vare med honom) och kamraternas praktik. Det är en känd och omdiskuterad kategori av koranvetenskapen, och i steningens fall är praktiken massivt överlämnad: Profeten tillämpade den, kaliferna efter honom likaså.
För att kompilatorerna nedtecknade allt som cirkulerade, med varje kedjas tillförlitlighetsgrad: det är ett tecken på transparens, inte lättrogenhet. Läsaren har vetat i 12 århundraden att denna berättelse är svag: den har aldrig inträtt i läran eller i den seriösa tafsiren som bevis för en förlust av Koranen.
Ja: manuskripten från det första århundradet (Birmingham, Sanaa, Topkapi, Samarkand) uppvisar samma text, och de kända skillnaderna är stavningar och kanoniska överlämnade läsningar, inte verser i över- eller underskott. En förlorad vers skulle saknas i åtminstone en enda kopia: ingen saknar någon, och miljontals memorerare resiterade texten offentligt medan den påstådda berättelsen om ett djur åt ett blad.