Hem > Vederläggningar och svar på anklagelserna mot islam > Har muslimer rätt att ljuga?
Den moderna anklagelsen gör av "taqiya" en dold princip av överdrift. Dossierna: lögnen fördöms av Koranen, det enda dokumenterade undantaget är tvånget under tortyr (Koranen 16:106), och Profeten (må Allah ge honom frid och välsignelse) levde sin sanning under tortyren utan att förneka.
Nej: lögnen fördöms som sådan: "Det är förvisso de som förnekar Guds budskap som far med lögner! Ja, de är de riktiga lögnarna." (Koranen 16:105).
Det enda dokumenterade undantaget är tvånget: "inte de som tvingats till det medan hjärtat är befäst i tron" (Koranen 16:106), vers uppenbarad för en torterad kamrat som hade uttalat sina plågoändars ord. "Taqiya" är en juridisk term för detta precis fall, aldrig en licens för vanlig lögn: Koranens regel är sanningen, även inför sina fiender.
Uppdaterad 18 oktober 2026 kl 20h58
📖 2 min lästidLögnen har ingen positiv status i Koranen: den är de otrognas angelägenhet: "Det är förvisso de som förnekar Guds budskap som far med lögner! Ja, de är de riktiga lögnarna." (Koranen 16:105), och den troendes ord är ett åtagande: "Troende! Frukta Gud och tala alltid sanning." (Koranen 33:70).
Profeten (frid vare med honom) var känd före sitt uppdrag under namnet al-Amin, den pålitlige, givet av hans fiender själva: sanningens rykte är den förnämsta av profetiska dygder, och ingen text tillåter dess upphävande.
Det enda dokumenterade fallet är tortyrens. Versen 16:106 uppenbarades för Ammar ibn Yasir, torterad av mekanierna till att uttala de ord som krävdes av honom: versen ursäktar honom, "inte de som tvingats till det medan hjärtat är befäst i tron": tron förblir hel, orden uttalade under tortyr räknas inte.
Juristerna har namngett detta fall och dess gränser: det är en offrets rättighet, aldrig en strategi för den frie. Hela den moderna anklagelsen vilar på den olagliga utvidgningen av detta undantag till muslimernas normala liv.
Det historiska dossiern är klart: Profeten (frid vare med honom) och hans kamrater led den mekanska tortyren utan att uttala orden, tillkännagav offentligt sina fälttågsplaner, undertecknade ofördelaktiga fördrag och höll dem till dess brott av den andra parten, och Koranen förebrådde till och med några kamraters tvekan att offentligt deklarera sina fel (Koranen 24:11: lögnaffären mot Aisha).
Ett system som ljuger av princip lämnar inte sina fiender skriva sina biografier, och islam har låtit sina fiender skriva en hel polemisk litteratur: det är motsatsen till en lögndoktrins beteende. Sidan ljugde Muhammed? behandlar anklagelsen i grunden om hans person.
Nej: ordet betecknar i juridiken fördöljandet av sin tro under fysiskt hot, och det är framför allt dokumenterat hos de shiitiska rättskolorna som utövade det under fientliga regeringar. Sunniterna begränsar det till vers 16:106:s fall: en torterad muslim som uttalar de krävda orden utan att tro på dem blir inte otrogen. Det finns ingen text som tillåter en muslim att ljuga i sina vanliga angelägenheter, vare sig inför muslimer eller inför andra.
Nej: Hudaybiyya-avtalet var ett offentligt fördrag, undertecknat och hållit till dess brott av den andra parten: det är det exakta exemplet på det ärliga kontraktet även olönsamt. Koranens regel är frank om fördragen: när man fruktar förräderi ska uppsägningen förklaras före handlingen: "Och misstänker du förräderi från ett folk, säg då upp avtalet på lika villkor." (Koranen 8:58): det är lögnens motsats.
Ja, och vers 16:106 garanterar det: kamraten Ammar, torterad till att uttala sina plågoändars ord, rättfärdigades av versen. Det är ett skydd för offret under tortyr, jämförbart med rätten att inte belasta sig själv i de moderna rättigheterna. Den vanliga regeln består: "Troende! Frukta Gud och tala alltid sanning." (Koranen 33:70).