Islam spred sig med svärdet

Svärdverserna (9:5, 9:29, 8:12) rör brutna fördrag och bestämda angrepp i krigstid. Vers 9:5 riktar sig till hedniska stammar som hade brutit sitt förbund och stridit mot muslimerna, med en frist på fyra månader och befallningen att skydda den som ber om beskydd (9:6); vers 9:29 rör de två imperier som hotade den unga staten.

Vers 8:12 beskriver en försäkran som gavs till krigarna vid Badr. Ingen av dem är en allmän regel gentemot icke-muslimer, och Koranens allmänna regel är 2:190: "överskrid inte gränserna".

Vers 9:5: ett brutet förbund, fyra månaders frist, en asylport

Versen öppnar med sitt eget sammanhang: "Gud och hans sändebud säger upp avtalen ni slutit med avgudadyrkarna." (Koranen 9:1): vissa hedniska grupper hade en ärlig, skyddad överenskommelse; andra hade brutit den och stött fienden. Fristen på fyra heliga månader ges, sedan kommer krigsversen, sedan omedelbart den motsatta befallningen: "Och om någon av avgudadyrkarna söker ditt beskydd, ge honom då beskydd så att han kan höra Guds ord, och för honom sedan till en plats där han är trygg." (Koranen 9:6).

En uppmaning till allmänt mord på icke-muslimer som i samma andetag befaller väpnat skydd åt den ensamme avgudadyrkaren: sammanhanget förbjuder den generaliserande läsningen, och denna debatts egenhet är att bortse från just det.

Vers 9:29: de två imperier som hotade den unga staten

"Strid mot dem bland skriftens folk som inte tror på Gud och på den yttersta dagen ... tills de ur egen hand och i undergivenhet betalar skyddsskatten." (Koranen 9:29): det dokumenterade historiska sammanhanget är fälttåget mot det bysantinska imperiet (Tabuk), vars arméer hade avancerat mot Arabien.

Versen riktar sig mot skriftfolkens stater i krig mot den islamiska staten, och den slutar med jizya: en skatt som befriar från militärtjänsten, betalad av de stridsduktiga männen, i utbyte mot statens skydd: det system som sidan jizya och dhimmi granskar i detalj, med de undantag (kvinnor, barn, åldringar, munkar, fattiga) som ogiltigförklarar varje läsning av "utrotning".

Vers 8:12: en stridsförsäkran, ingen doktrin

"Kom ihåg när din Herre ingav änglarna: ”Jag är med er, så stärk de troende!” Jag ska kasta skräck i de otrognas hjärtan." (Koranen 8:12): sammanhanget är slaget vid Badr (år 2), där 300 muslimer mötte en armé på tusen man som kommit för att krossa den fördrivna gemenskapen.

Den beskrivna "skräcken" är den övernaturliga avskräckningen riktad mot en armé i fält: samma vers fortsätter med tillhyggelsen mot arméns stridskrafter och slutar med förlåtelsen (8:52 om de gångna folken). En regel för det civila livet skrivs inte mitt i en pågående strid: det är Koranen själv som fastställer samlevnadens allmänna regel, och den ges i vers 2:190: att strida mot dem som strider, utan att någonsin överskrida gränserna.

Den allmänna regeln, den som blir kvar när kriget är över

Krigsverserna är situationsbundna av sin egen text;

de allmänna verserna består: "Gud förbjuder er inte att vara goda och rättvisa mot de som varken har stridit mot er på grund av er tro eller fördrivit er ur era hem; Gud älskar de rättvisa." (Koranen 60:8), "Det ska inte finnas något tvång i [att acceptera] tron." (Koranen 2:256), "Ni har er tro, och jag har min tro." (Koranen 109:6). Tolkningens ordning ges av Koranen själv: de situationella verserna läses under den allmänna regeln, aldrig tvärtom: och det är precis vad detta dossier tillämpar på varje anklagelse, en efter en.